Jag måste säga...

Att det märks att det börjar bli höst för jag har svårare och svårare att finna energin och glädjen i min vardag. 

Det enda jag önskar mig just nu är att jag ska få sova i minst 8 timmar utan att vakna sjuhundrafemtioelva gånger. Är det så mycket begärt? 

Idag passar vädret mig prefekt, lär behöva undvika sorgliga situationer då jag gråter för allt och lite till. Patetiskt jag vet men jag har såna dagar och dem låter jag mig att ha. 
Har även kommit in i en period där jag inte är så social, jag är inte social alls. Jag jobbar och är hemma men det är allt. Så om ni mina vänner som inte känner mig på djupet behöver inte illa vid er, det beror inte på er utan att jag har såna här perioder ibland. Jag kommer alltid ur dem.

I morgon är det fixardag på dagis etc. Jag kommer inte att orka vara med efter att ha jobbat 17 timmar så barnens pappa fixar det tillsammans med barnen.
På tal om barnen så får man lätt panik när Dahlia skriker och hon blöder ifrån munnen och så kommer man på att hon hade en lös tand och det var den som hade lossnat helt. Ger man sig själv gråa hår eller vad gör man. Trodde att jag skulle välta ut kycklinggrytan som jag höll på med.
Nä nu ska jag blunda lite så att jag orkar med att jobba, känns som att jag svamlar mest ändå. Ni får ha det så bra/L




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

thestoryoflilo.se

Mitt lilla lingonställe av kräk och glädje

RSS 2.0