Var som sagt iväg i helgen och kom då underfund med en del saker om mig själv och min omgivning. Jag orkar inte må så här längre och det räcker nu. Jag måste ta hand om mig själv och jag måste få vara lycklig utan en massa skit ifrån andra.

Just nu mår jag riktigt dåligt och det hjälper inte att säga: vänta och se det blir bättre snart.

Nej det blir inte bättre, nej jag kan inte vänta. Varför ska jag vänta? Varför ska jag sätta mitt mående sist? Jag kan liksom inte sätta mina känslor och ångest på standby. 

Jag avskyr att må så här och vill inget hellre än att må bra och bara få njuta av livet. Jag gör inte det just nu och jag jobbar på det men när dem som står mig närmst inte förstår och allt blir kaos när jag gör det så mår jag ännu sämre. 

Jag har fått frågan om vad det är som har gjort att min ångest har eskalerat och ja det började pga orsaken till skilsmässan, min orsak. Att ha försökt förklara för döva öron i flera år. Jag vet vad som triggar igång mitt självskadebeteende, vad som får mig att sjunka i styrka och självkänsla. När man försöker förklara det och uppenbarligen misslyckas så blir det kaos. Hur svårt kan det vara att förstå hur jag fungerar när jag berättar det?! Jag förstår inte men det är väl mitt fel det med. 

Just nu orkar jag jobba och ta hand om barnen men det är typ allt. Det finns inget över till allt annat och får man då pikar och kommentarer hit och dit ovanpå det så rasar ännu mer. 

Det värsta är att det muren reser sig, den som stänger allt. Jag vill inte hamna där igen så nu gäller det att kämpa och få hjälp av rätt personer. Har tre barn som behöver mig och jag dem/L