Jag har kommit till insikt att jag räcker inte till. Jag duger helt enkelt inte som mamma just nu. Att ta varenda konflikt ifrån morgon till kväll fungerar inte. Jag vet om att det är min stundande situation som gör det men vad är det för tröst när man vill så mycket, kunna så mycket.

Idag började det med bråk om frukosten, vår 5 åring äter en viss kost för sin hälsas skull och det är viktigt. Men damen i fråga vill så klart ha allt som inte finns hemma och ungen ger sig inte. Gap och skrik, pappa sa, etc etc. Visst låter det som en baggis, välj dina konflikter och jag har fått stränga order om att jag inte får stressa då det gör allt värre för mig.

Ja det är en baggis, men vilken människa orkar höra bråk ifrån morgon till kväll när man sover ca 2-4 timmar på dygn och under dem timmarna så vaknar du flera gånger. Testa att ha det så i flera veckor samtidigt som att du går med en konstant smärta. Mitt tålamod är lika med noll ska jag erkänna. Jag har bett om hjälp länge med att få i ordning inför julen men icke sa nicke att man får det. Istället mår jag sämre då stressen gör att smärtan eskalerar och påverkar mer än mig. Hade jag kunnat fixa allt själv så hade jag gjort det utan problem men nu kan jag inte det. Jag får inte lyfta, bära och att bocka sig ned är bara till att glömma. Är jag igång en halv dag så är smärtan olidlig i 1 1/2 dag. Men livet stannar inte för det så det är bara att kriga på.

Men tänk om min önskan kunde respekteras en enda gång. Tänk om alla kunde vara med på att fixa i god tid innan istället för dagen innan. Det hade varit underbart. Jag är en människa som vill ha allt klart i god tid och slippa stressen. B är tvärtom och kör allt i sista minuten och barnen följer hans linje. Tyvärr blir det på min bekostnad speciellt nu när jag är så beroende av deras hjälp. Julen är då inte rolig i år, känner mest stress och vill inte mer. Igår var en riktigt jobbig dag, smärtan var så hemsk att jag var nära på att åka in. Men då hade jag väl inte fått komma hem igen och missat julen helt. Så min julklapp jag önskar mig är att min familj ska förstå samt respektera min önskan. Att det ska slutas med att bråka om allt ifrån morgon till kväll, att alla ska hjälpa till, att vara en familj. Jag orkar snart inte mer, ibland vill jag bara dra ifrån allt och lämna allt. Vilken hemsk mamma jag är som känner så här men detta är verkligheten, den hemska sanningen för en helt slutkörd mamma/L