JAAA!!!

Alltså herre min skapare vad jag var nervös i morse. Ville knappt gå upp ens. Tittade inte på vad vågen visade till en början utan bara körde på. Den är kopplad till telefonen så resultatet finns där oavsett. Jag trodde inte på att jag skulle klara det, 100 och 90 sträcket var så enormt svåra att komma under så jag var inställd på att inte ha klarat det.
Men det gjorde jag. Är så glad över att jag har klarat denna milstolpe då den var enorm och det blir svårare och svårare ju lägre vikt man får. Mitt mål är att väga mellan 65-70kg när resan till Rhodos bär av. Alltså så har jag några månader på mig men jag förväntar mig inte att jag går ner så här mycket hela tiden. Det är ändå 14,8kg kvar tills jag når 65kg och 16,8 tills jag når normalvikt. Helt galet när jag når 63 kg så har jag gått ner 45,9kg och alldeles på egen hand. Bara det är ju sjukt. Men vad gör man inte för sin hälsas skull? 
Nä nu ska jag få ut lite av min glädje samt klura på min milstolpes belöning med min bästa Susanne/L✌

Hej kära läsare.

Vet ni jag har lite panik och det har faktiskt med vågen att göra eller det mentala är det nog egentligen om jag tänker efter. Jag vägde 80,7 förra onsdagen och i morgon är det vägningsdag igen. Problemet är att jag vill så gärna komma under 80kg, jag går svårt när det gäller att komma under tex 90, 80, 79 etc, under komme3 jag men det kan ta veckor. Frågan är om det är mentalt, har jag mentalt sätt upp en spärr så att jag inbillar mig att det är svårare eller är det så på riktigt? 
Vill man för mycket tro?
Kommer att bli besviken om jag inte har kommit under 80kg, jag har verkligen hållt kosten denna veckan, har inte kunnat träna som jag vill men ändå. Hoppas hoppas!!!! Vet dock om att jag kan inte gå ner mycket varje vecka men man kan alltid önska. 
Älskade Jaze har feber på grund av sina tänder så han är gnällig samt mammig idag så nu får jag ta han. Har ni en fundering över hur det jag har skrivit fungerar så skriv, alltid kul med nya vinklar som kan få en att tänka annorlunda/L  

Hur är man funtad egentligen....

Ibland så undrar jag hur folk är funtade, hur jag är funtad. Jag är som sagt öppen med min hälsoresa för att det sporrar mig. Att jag skulöe få en dwl negativa kommentarer visste jag men att det skulle vara så här mycket det visste jag inte. Jag gör inte denna resan för att det är kul, jag gör den för att jag måste. Alltså har det inte att göra om att jag har ridlår, häng/muffinsmage, feta överarmae och en röv som en anka. Det handlar om att jag ska må bra, att jag ska bli mitt bästa jag inombords. När jag ställde mig på vågen den 29 maj 2018 och vägde 108,9kg så mådde jag enormt dåligt. Mitt blodsocker var inte av denna värd och jag låg på gränsen, mitt blodtryck var så högt att läkaren gav mig två val. Antingen så äter jag bättre, går ner i vikt eller så får jag äta mediciner och i vänta fler sjukdomar på grund av fetman. För min del var valet lätt, jag mådde inte så bra psykiskt i heller och det gör jag inte nu i heller men det är bättre. Mitt blodtryck är nu toppen bra och mitt blodsocker är bättre men inte tillräckligt bra än för att jag ska vara på den säkra sidan. 
Jag är inte smal och jag kommer inte att bli mega smal i heller. Jag vill inte bli det på sätt och vis i heller även om det hade gjort livet mycket lättare när det kommer till viss sjukvård. Men min drömkropp är en massa former trots att jag är hälsosamt, jag tycker att det är snyggt. Men jag har dem hellre pga muskler och mår bra än fett som kan ta dö på mig. 
Jag har kommit långt och ändå är jag fetma 1, jag är inte ens överviktig ännu. -28,2kg och ändå ha fetma 1. Tack för den liksom, den satt som en käftsmäll precis där den skulle. Jag kämpar och sliter, vill ge upp ibland när mitt mentala jag säger att jag är där jag var från början. Jag är inte där men i mitt huvud så är jag det. Jag har och kommer alltid att ha svårt för att se mina egna framsteg, det är så jag fungerar trots att det är negativt. Jag köper kläder i fel storlek för att det ärren storleken jag har haft i evigheter, det har liksom blivit en rutin. 
Jag behöver inte folk som är kritiska mot mig, jag är det tillräckligt själv. Kanske därför jag lyckas, kanske därför mitt mentala jag är fast vid 108,9kg. 

Det här är jag, detta är min livsviktiga resa för att jag ska kunna leva länge tillsammans med mitt liv. Kan man inte acceptera detta så hejdå. Svårare är det inte, jag vill inte ha negativitet runt mig, det tar så mycket energi och det är de inte värt. 
Nu ska jag ta en Rich Toffe och njuta av kvällen innan sängen kallar/L

thestoryoflilo.se

Mitt lilla lingonställe av kräk och glädje

RSS 2.0