Dessa djupdykningarna knäcker mig, denna ständiga oro och rädsla så fort telefonen ringer äter upp mig. Att hålla modet uppe är en ständig kamp samtidigt som man ska fungera normalt, vara glad och positiv. Men just nu är inte mitt/vårt liv normalt, vi har det tufft och helt ärligt så orkar jag inte med folks bullshit. Jag orkar inte vara social, jag orkar inte bra glad och positiv varje dag. Min energi går till min familj, min väninna och hennes familj samt jobbet, sen är det klippt. Det räcker att jag är iväg en dag så är jag helt slut dagen efter. Jag sover 1-2 timmar per natt och inte är dem sammanhängande, har nog kollat på samma film 3000 gånger samt hört samma bok 1000 gånger enbart för att då behöver jag inte koncentrera mig och då kanske jag somnar. Jag mår dåligt över att jag inte räcker till, att jag inte kan få Ella till att må bra, att Dahlia ska få må bra och nu Jaze som har sitt. Att vara mamma är tufft med friska barn men med sjuka barn är det ta mig katten omöjligt. Jag vet om att det är svårt för andra att förstå, det är svårt om man inte går igenom liknande själv. Man kan bara föreställa sig och då kommer man inte ens i närheten, det vet jag av egen erfarenhet.Att jag fick egentid igår var tydligen fel, att jag fick egentid och mina ögonbryn i en tidig julklapp av min familj är tydligen fel. Hur kan jag lämna mina barn om dem är sjuka? Vad är jag för en mamma? Jo jag är en mamma som går på knäna, som kämpar varenda dag som natt. Jag är en mamma som strider för att mina barn ska må bra, en mamma som ger mer än vad jag någonsin tar. Jag är en mamma som håller på att gå in i väggen, en mamma vars dotters läkare samt psykolog säger till mig att jag måste få tänka energi, få vara bara jag en tid för att sen orka kämpa igen. Bara idag så har jag pratat med olika läkare 3 gånger, samtidigt så ska jag ta hand om Jaze, städa, tvätta och ja just det jag måste äta med. Jag är så oerhört trött på att spela glad, bara det tar energi. Jag vet om att jag är osocial, hade det inte varit för Susanne så hade jag inte kommit ut överhuvudtaget och det betyder mycket att hon får ut mig. All kärlek där! 

Hemmet trillar ihop, jag hinner inte med och det får mig att må ännu sämre. Jag vet om att det inte försvinner men röran får mig att må sämre och gör mig galet stressad. Jag vill ha det där hemmet som jag drömmer om men jag fixar det helt enkelt inte själv. Att man kan fälla så många tårar som jag gör trodde jag inte var möjligt samtidigt så ska jag vara stark inför barnen, jag är ändå mamma. 

Men det allra värsta är att få höra att ens dotter är nog inte så sjuk, hon är ju glad i skolan och när hon är iväg. Ja även sjuka kan spela glada för att sen vara helt uttömda på energi. Ella ler mindre och mindre, hon blir mer och mer tagen av att hålla modet uppe. Lärarna hör av sig, dem är oroliga. Välkommen i klubben. 

Hör om häpna så är jag sambo med min stora kärlek, bråkar vi mer. Ja det gör vi, varför? För att jag känner att jag räcker inte till, för att jag står ensam i allt, det är inte så men det känns så. För att han jobbar vilket är en självklarhet men när man står med Jaze i famnen och bara bryter ihop för att man har fått dåliga nyheter, då blir man så arg på honom för han inte är där. Inte hans fel det i heller men det är så jag känner. 

Jag är mamma, jag är någons sambo, jag är någons vän och jag är just jag. Jag sätter mig själv sist, jag har inte ens kollat upp den där knölen jag har hittat i bröstet. Varför? Jag vill inte veta, jag klarar inte av fler motgångar. Men jag måste få andas i några timmar ibland och det är inte så att det inte finns någon plan om det händer något när jag är borta. Herre gud jag är ett kontrollfreak, det finns alltid en plan annars så kan jag inte gå ut genom dörren alls.

Jag är Linda, jag är totalt slut och så trött på att bli dömd för att jag är borta i några timmar någon gång. Vad händer med min familj om jag kollapsar? Det tänker ingen på. Dem har en pappa med som är fullt kapabel att ta hand om sina barn så låt mig få vara Linda i några timmar så att jag orkar med allt annat sen igen/L