Det där är så sant att det är skrämmande. Man duger så länge man ställer upp och sen när man själv behöver stöd etc tillbaka så finns det inte. Vissa människor är så inrutade i sig själv och ser inte hur andra har det. Men vet ni? Även om det sårar just för stunden så är jag ändå vinnaren i slutändan. Det är inte jag som kommer att stå ensam till slut, det är inte mig folk kommer att prata om. Jag gör så gott jag kan och mer kan man inte begära. 

Sen så har jag smått panik då min finaste Miss E kom och visar olika invecklade frisyrer som hon vill ha på den ena tillställningen efter den andra och jag är så kass på sånt. Men söker efter en (typ som en) sminkdocka med långt hår som jag kan öva på. 

Roxie har klippt av sig sitt långa hår idag och nu går det ner till axlarna och hon är så vacker.

Dahlia hon är inne i värsta trotsen, jösses vilket register hon har och hon testar oss till max. Men hon finner sig själv och man ser henne växa för var dag som går vilket är underbart :) 

Nä nu ska jag vila och passa på att njuta av lugnet innan mina yrväder kommer hem. 

XOXO