Konstig dag.

Efter en dag med en stor dos glädje och en hel del konstigheter så är det guld att komma hem till ett dukat bord och godaste kasslergratängen. Där barnen inte bråkar och skriker om allt och absolut ingenting. Där Miss R säger: Titta mamma där blev mat över så nu kan du ta med dig mat till jobbet. Där man får höra skönsång av olika sommarvisor och den gula vattenmelonen satt som en smäck. 
Att jag hittade en stor spricka i soffan orkar jag inte tänka på just nu. 

Nu ska jag vårda min smärtsamma kropp och knopp med att få lite massage och en massa vila.
Imorgon blir det besök på sjukan gånger 2 samt frisörbesök för Miss E's skull, tur vi ska till bästa F så att hon kan ge mig tips på hur jag kan fixa Miss E's hår. Lite shopping står oxå på menyn. 

Nä ha de gött
/XOXO


Hur kommer det sig?

Hur kommer det sig att man ofta ser att människor gillar andra människors olycka, smärta och så vidare? 
Hur kan man tex gilla en status på Facebook som beskriver sorg eller att det har skett en olycka med sig själv eller någon i ens närhet? Jag förstår liksom inte poängen med det. Mår man bra av det eller känner man sig själv glad när någon annan mår dåligt? 

Det är ofta jag ser detta och även rent ut sagt korkade kommentarer på tex Facebook, Instagram och andra sidor. 
Jag önskar att jag kunde förstå varför människor agerar så här. Mår personerna dåligt själv? Är det ren skadeglädje eller är det rent av den svenska avundsjukan som gör att när något väl är dåligt så gillar man det istället för allt det positiva? 
Kan det vara så konstigt? Varför tänker man inte ett steg längre? Varför sårar man andra medvetet när många lägger upp sina mindre bra statusar för att få stöd eller rent av bara behöver få det ur sig? 
Vore det inte bättre att skriva något positivt eller att bara ignorera det. 
Har man inget snällt att skriva så låt bli, tänk mer än en gång för ingen vet hur den som sitter bakom den andra skärmen mår och vad den går igenom. 

Mer kärlek till alla 💜 
Nu är detta ett tidsinställt inlägg då jag är på jobbet när detta publiceras.
/XOXO 

Länge leve hoppet!!!

Det där är så sant att det är skrämmande. Man duger så länge man ställer upp och sen när man själv behöver stöd etc tillbaka så finns det inte. Vissa människor är så inrutade i sig själv och ser inte hur andra har det. Men vet ni? Även om det sårar just för stunden så är jag ändå vinnaren i slutändan. Det är inte jag som kommer att stå ensam till slut, det är inte mig folk kommer att prata om. Jag gör så gott jag kan och mer kan man inte begära. 

Sen så har jag smått panik då min finaste Miss E kom och visar olika invecklade frisyrer som hon vill ha på den ena tillställningen efter den andra och jag är så kass på sånt. Men söker efter en (typ som en) sminkdocka med långt hår som jag kan öva på. 

Roxie har klippt av sig sitt långa hår idag och nu går det ner till axlarna och hon är så vacker.
Dahlia hon är inne i värsta trotsen, jösses vilket register hon har och hon testar oss till max. Men hon finner sig själv och man ser henne växa för var dag som går vilket är underbart :) 

Nä nu ska jag vila och passa på att njuta av lugnet innan mina yrväder kommer hem. 
XOXO

thestoryoflilo.se

Mitt lilla lingonställe av kräk och glädje

RSS 2.0